ellaellaellar

Har nu varit hemma i snart två dagar, så otroligt skönt! Kan inte beskriva känslan då jag satte fötterna på gotländsk mark igen. Känslan började redan på Arlanda där jag var tvungen att sitta och vänta i fyra timmar på flygplanet till Visby. Självklart hade jag råkat slagit mig ner brevid ett gäng gotlänningar som snackade typiskt landet-gotländska, jo det går faktiskt att prata bredare gotländksa än vad jag gör. Jag kommer faktiskt från Visby, Mr Lucky! Medan jag satt där och kollade lite bilder på Zlatan för att bedriva tiden dök även en av snubbarna i kenoreklamen upp. Det är sjukt hur en gubbe på 50 år, som inte har någon aning om vem jag är, kan få hela mig att skina som en sol. Ahhh....jag är hemma tänkte jag och fortsätte mitt dregglande över Zlatan....

Trots denna korta tid jag har varit hemma har jag faktiskt hunnit med en hel del. Jag har bl.a. varit och handlat julklappar med en gris och en björnfitta. Att Hanna nu för all framtid kommer att bli kallad björnfitta av mig är inget jag kan hjälpa, det är ju inte mitt fel att hon använder en mössa som ser ut exakt som en honbjörns nedre del...Att gå på stan med dessa flickor är inte alltid det lättaste men alltid ett rent nöje. Efter nästan två timmar på ett café tyckte vi att det var dags att börja införskaffa oss lite julklappar. När vi lämnat cafét kunde jag inte hitta en av mina vantar (jag går ingenstans utan mina vantar), så jag gick tillbaka för att kolla om jag glömt vanten där inne. Än en gång lämnade jag cafét, denna gång med mungiparna nästan nere i gatustenarna. Efter att ha passerat österport fick jag en känsla av att mitt huvud såg extra stort ut, och det var då det slog mig, just fan,jag hade ju lagt vanten i mössan!! Jag kunde nu fortsätta min vandring längst innerstadens gator med ett leende på läpparna. Det som fick mig mest att dra på smilbanden var tanken på hur det måste ha sett ut när en gris, björnfitta och en med vattenskalle kommit vandrande.

Jag har även hunnit njuta av min mammas knäppa beteende. Jag vet nte hur hon gör det men hon lyckas alltid med sina dumma, pinsamma, ej genomtänka kommentarer få sin dotter på gott humör!

Naj då var det kanske dags att avsluta dagens bloggande för att inte tråka ut er allt för mkt. Det sista jag vill säga är att jag saknar en viss muminkille otroligt mkt!!! Men ikväll är det bara ett hav som skiljer oss åt, det skulle kunnat ha varit mkt värre....Puss till er alla!!!!